Utan kompass på andra mötet

Ibland blir ett möte en flyktig bekantskap. Intressant och bra på alla vis, men outtalat så träffas man inte igen. Nyfikenheten är stillad, inspirationen har fått fäste och livet... ja, livet måste återgå till vardagen. Ibland tar det lång tid innan möjligheten uppstår igen. Innan schemat lämnar den där luckan och längtan blir för tung att bära.

Ibland känns det andra mötet som ett outtalat handslag. Det varma återseendet vilar fortfarande på det första mötets upplevelse. Vi kommer att träffas snart igen. För att vi båda vill, för att vi har plats för det. För att vi vill göra plats för det.

Tjejen i berättelsen http://tantraliv.blogspot.com/2009/08/jag-vet-inte-vad-som-ar-sorgligast.html är ett sådant möte. Vårt möte häromdagen tog vid där förra mötet slutade och trots att vi startade med samma utgångspunkt så upptäckte vi tillsammans ett mycket större landskap. Det känns som vi är i början av en resa som vi båda bestämt oss för att göra, men som inte har några tydliga konturer och heller ingen slutdestination. Vi bygger upp en trygghet som sakta, sakta välter undan det fula, elaka. Vi låter våra händer krampaktigt hålla i varandra och vi hittar oss själva i nuet alltmer. Vi föser undan prestationen och öppnar upp grinden mot en väg som vi själva inte skapat, men som vi så gärna vill följa.

Hon skriver till mig och berättar om hur hon upplevt vårt andra möte. Du som läst mitt tidigare inlägg förstår. Du som delar hennes erfarenhet förstår. Jag förstår henne bättre nu. Så som världen ska fungera så finns inte det svarta och oförståeligt egoistiska som skapat all hennes otrygghet. I hennes värld kommer det alltid att finnas där, men det kommer inte alltid att dominera. Inte alltid sprida sitt svarta sot. Den friska luften sveper in och där finns glädje och hoppfullhet. Där finns den egna sanna njutningen.

Jag har frågat henne om jag får publicera hennes ord.

Hennes kropp, så ljus och sval. De gyllene hårlockarna. Den här gången får jag sitta bakom henne och bara hålla om henne. Den här gången tar jag hand om hennes kalla fötter och den här gången låter jag henne kliva ner från topparna för att försöka hitta sig själv i hennes kamp mellan vad som förväntas och vad som bara kan upplevas.

Den här gången talar vi mer med varandra och den här gången får vi mer tid. Hon borde vara tyngd, men är lättsam och rolig att tala med. Hennes mage känns mindre, mer i balans. Hon reagerar vid min beröring mer direkt, mer medveten. Hon blundar och hon ler.

Hon tvivlar, jag vet. Jag vet att vi når dit som ännu är ett mål hon kan ta på och nu vet finns. Men resan dit är inte utstakad. Vi vandrar utan kompass och vi väljer inte när vägen tydligt visar sina vägval. Det är helt okej att vi går vilse och ingen klockar tiden för oss.

När njutningen slutligen inte går att kontrollera får hon fånga den och sen så kramas vi. Jag stryker henne över brösten, magen och en tanke flyger förbi. Nästa gång. Nästa möte. Då ska vi börja där njutningen är som högst och sen ska vi finna den igen. Någonstans, i någon riktning.

När schemat lämnar den där luckan igen. Då hittar vi tillbaka till den kompasslösa njutningen.

Kram på dig, kram på er!

TB