Arla hemfärd

Det är något speciellt att åka bil i sommarnatten. Mörkret sänker sig och sen tar det första rödskimrande solljuset över igen och dimslöjorna bäddar in bilen när vägen skär igenom de öppna sädesfälten.

Jag har tid att tänka igenom de senaste dagarna. Mina möten. Jag känner mig tömd på krafter, som känslan av att ha genomfört ett ordentligt träningspass där kroppen pressats till sitt yttersta. Jag tänker på vilka kontraster jag fått uppleva och att alla möten känns som inledande relationer med människor jag direkt känt att jag tycker om.

För mig är tantra en dialog. Jag tror att det numer har blivit ett slags standardsvar när någon frågar. Men jag menar så. Även om inget sägs så berättar kroppen så mycket. Jag frågar, kroppen svarar. Kroppen frågar, jag försöker svar. De möten jag haft de här dagarna har alla blivit en tydlig dialog. Men dialogen har startat i samtalet och jag har fått möjlighet att lära känna personerna mer än kanske någon gång tidigare vid ett första möte.

Mötet som startade med en picknick på den vackra ön. Jag tänker tillbaka på kvällen och natten. Jag tänker på hur det skulle vara att vara tillsammans med henne. Att vara hennes pojkvän. Hon väcker de känslorna. Men hon har redan lovat ut sitt hjärta och vi passar nog inte ihop ändå. Hon har en bredare utblick än jag och jag får känslan av att hon alltid behöver en dörr som kan öppnas till något nytt samtidigt som jag är säker på att hon vill in i en relation. Jag tänker att jag attraheras och trivs med henne för att hon har språket, de stora funderingarna och sökandet. Inget måste vara på ett sätt bara för att det är så. Man kan se på det på andra sätt. På hennes sätt.

Dagen efter. I måndags. Mötet med tjejen som nästan fick panik strax innan vårt möte. Utarbetad och utan kraft. Tjejen som tittade på de sushibitar jag lämnat, men sen ångrade sig och lät de vara. Hon har ett utseende som en modell, men har ändå komplex. Hon jagar skuggor i det förflutna och hennes inre kompass snurrar villrådigt under trycket från mina händer. Vårt märkliga möte som nu ett dygn senare äntligen börjar falla på plats i mitt huvud. Hon har satt alla andra före sig själv, både i arbete och privat. Hon trivs inte här. Hon vill tillbaka till landet långt härifrån. Till de vänliga ansiktena. De som tittat på henne så välkomnande och där hon känt sig speciell.

Jag ska fortsätta att ha kontakt med henne. Hon behöver någon som inte bara lockar med lycka, men bara vill åt hennes yttre. Hon behöver någon som frågar. Någon som bryr sig utan krav på gentjänster. Hon känns som en barndomskamrat som långt senare inte alls ler lika mycket som i bänkraden bredvid. Jag vill att hon ska skratta, låta sin medryckande humor bubbla och framförallt våga älska sig själv.

Det känns inte rätt att bara berätta om våra intima stunder. Inte nu så nära inpå i alla fall. De här tjejerna har gjort ett så mycket större intryck. Vi träffades för det intima, men det intima blev inte bara det nakna, beröringen och njutningen.

Kanske att jag ska be att hon med det röda lockiga håret skriver ett par rader om vårt möte. Jag skulle själv älska att läsa det och jag vet att hennes berättelse kommer vara bland de bästa inläggen på den här bloggen.

Däremot ska jag skriva om mitt sista möte. Mötet med paret som hade berättat så inlevelsefullt om sin kärlek till varandra. Jag stänger av musiken i bilen och spelar upp vårt möte igen. Återupplever deras berättelse som skulle inspirera vilken manusförfattare som helst. Hör hur de nästan pratar i munnen på varandra för att få alla händelser som lett dem till varandra i rätt ordning.

Jag känner hur jag börjar gråta. Inte av ledsamhet utan av uppfylldhet. Jag tänker på hennes tidigare liv, där hennes egen sexualitet aldrig fått spira. Hur hon nu blommar på ett sätt som jag aldrig sett någon göra och hur hennes nya man så kärleksfullt tagit med henne ut i det outforskade.

Deras berättelse kommer jag aldrig att glömma och jag hoppas att de får möjlighet att berätta den för många fler. Inte minst för alla kvinnor som gett upp sin egen njutning.
Jag ska berätta om vårt möte i ett separat inlägg här. Men jag ska behålla det för mig själv ett par dagar. Spela upp mötet en gång till. Kanske flera.

När jag lämnar dem är det nästan midnatt och när jag kommer hem har hela Stockholm blivit ljust. Jag har åkt flera timmar, men jag minns inte de blå vägskyltarna som sakta räknar ner milen hem. Jag minns bara de underbara möten jag haft och de dialoger jag uppskattat så mycket. Hur välkommen jag känt mig.

Nu läser jag ett mail jag fått från kvinnan i paret. Hennes man är cc:ad. Hon skriver som hon pratar. Så fyllt med känslor. Lite huller som buller och med den där starka viljan som bara de som bestämt sig har. Hon har bestämt sig. Hon ville inte längre vara utestängd, hon vill uppleva det nu, imorgon och alltid.

Hon skriver:

Så många ord så mycke/många/stora känslor........känner mig full men ändå finns det plats för hur mycket mer som helst. Hade jag kunnat strö silver över dig och vägen du går på så hade jag gjort det och jag gör det i mina tankar......

TB