Fortsättning följer 2009...

Du är inte rädd. Nyfiken? Ja, så är det nog. Det känns bra att det blir av. Förväntningar? Nej, egentligen inte. I så fall lika mycket på dig själv.

Klockan är ett par minuter över. Du passerar restaurangen, stannar till och ser dig omkring. Du hinner konstatera att han inte är här innan din telefon ringer. Rösten känns ung, yngre än det skrivna. Hur gammal var han egentligen. Han berättar att han är precis bakom dig i en bil. En plötslig känsla av fara passerar, men strax är bilen framkörd och han kliver ur. Du får en kram och så öppnar han passagerardörren åt dig. När han kliver in i bilen ser du hans anskite. Han ler och säger att det var roligt att äntligen få träffa dig.

Du beställer en dubbel espresso, han en vanlig utan socker eller mjölk. Det är lite människor utspridda i hotell loungen. Espresson värmer, samtalet fungerar, du slappnar av. Det verkar inte vara en mördare. Han ställer frågor. Får dig att prata. Mer än du brukar. Han ber om ursäkt att han tvingats boka ett rum för rökare, de andra var upptagna. Du berättar att du röker. Han svarar, "- Vad bra!"

Egentligen hade du kunnat tänka dig att sitta kvar en stund till. Det känns nästan som du träffat honom här på hotellet. Att ni börjat prata. Men du är ju här i ett ärende. Att få njuta.

Hotellrummet är rent och rymligt, men känns ändå omodernt. Dubbelsängen har inget täcke och det ligger en stor handduk utbredd på den vänstra sidan. En kudde vid huvudet och en vid... fötterna.