Kärt återseende vid ångbåtsbryggan

Okej, jag vet att det här kanske inte är forumet för sånt här, men eftersom jag är den enda som har inloggningsuppgifterna så kommer här lite barndomsnostalgi med skärgårdssälta. Hoppa över det här inlägget om det inte känns rätt.

Jag hade avsatt fredagen för att möta en person som tog kontakt med mig för ett par veckor sedan. Nu kunde hon inte och då blev det plötsligt väldigt mycket tid över. En titt på väderrapporten och sen tog jag beslutet att åka ut i skärgården och till "släkthuset".

Släkthuset ligger på en stor ö i yttre skärgården och det går båt dit från Nybrokajen. Med 25 minuter till godo klev jag på båten och hittade en plats vid ett bord. Min väska fick passa platsen medan jag gick och beställde kaffe och smörgås. Tillbaka vid min plats slog jag upp en bok av min "nya" författare Theodor Kallifatides. Jag har precis läst ut "Vänner och älskare", vilket bara är min andra Kallifatides bok och jag har sett fram mot att få plöja mig igenom hans övriga böcker. Den boken jag hade i min hand nu heter "Slump". Hans senaste om jag förstått det rätt.

Båten blev snabbt fylld och när den la ut från kajen var det knappt någon plats alls ledig. Mittemot mig hamnade en ung kille som direkt tog upp sin laptop och sen bredde ut sig med ett A4 block som var fullklottrat med något som jag förstod var matematik i den högre skolan (jag har aldrig varit bra på eller intresserad av siffror). Bredvid honom fanns det bara plats för hans stora rycksäck. Platsen bredvid mig verkade bli ledig och jag skulle precis lägga upp benen när ett bekant ansikte närmade sig. Min moster.

Min moster är lite av släktens "historieberättare" och jag förstod direkt att det inte skulle bli så mycket Theodor Kallifatides på vägen ut. Min moster är en god historieberättare och i takt med att hennes hörsel försämrats, även en högljudd historieberättare. När vi närmade oss ångbåtsbryggan vid "vår" ö så hade åtminstone de 40 närmast sittande fått sig en rejäl tvåtimmarsdos av gamla släkthistorier.

Båten nästan tömdes vid ångbåtsbryggan. Det var fortfarande ljust ute och jag andades in den friska luften och skulle precis slänga en av min mosters väskor över axeln när jag hörde mitt namn ropas.

Nästan alla somrar som liten har jag sprungit omkring på klipporna, köpt glass i kiosken eller busat runt. När jag blev lite äldre blev det en hel del festande och när det var "FF" blev förvandlades vårt gamla släkthus till ett riktigt partyhus. Ända sen jag var liten har jag haft en kompis på ön. Vi höll ihop ända fram till att arbete och andra förpliktelser fick oss att minska våra öbesök. Konstigt nog tog vi aldrig upp bekantskapen i stan, trots att vi numer faktiskt bor i samma stadsdel.

Nu ropade Björn i alla fall mitt namn och det blev upprinnelsen till en kväll med gemensamma minnen, mycket skratt och ett par skålar för mycket. Min moster tog inte illa vid sig att jag inte åt middag med henne och för att kompensera henne köpte jag nybakat bröd i brödboden och lagade en härlig frukost till henne idag.

Björn och jag hade bestämt att ta hans båt ut till den ö dit vi så många gånger hade åkt ut till när vi var små. Där byggde vi kojor, lekte indianer och grillade korv. Dit hade vi med oss tjejer, öl och CD-spelare. Där tältade vi och där förlorade jag min oskuld.

Vi traskade runt på den delen av ön som inte var tomter numer. Vi hittade en del minnen. En fallfärdig (men på sin tid finurligt byggd) koja och resterna av en flotte som vi byggt. Jag hade tagit med mig bröd och skinka från frukosten och vi åt en lunch som vi sköljde ned med kaffe, vid samma plats där vi brukade grilla.

När jag klev på båten hem tog vi farväl med ett ordentligt handslag och mitt löfte om att hälsa på hemma i stan.

Nu väl hemma har jag varit på japanen på hörnet och köpt sushi. Jag ska inte röra mig ur fläcken. Bara sitta här och titta i gamla fotoalbum. Från ön.

Från idag,

TB