Vid stafflit

Tiden går fort. Igår var det mors dag. Idag är det måndag. En varm måndag.

Jag träffade en person som jag tycker mycket om idag. Vi har träffats flera gånger och våra möten skiljer sig lite från andra. Först idag fick jag hennes medgivande att berätta om våra möten. Det kändes som ett förtroende. Här är mitt försök att leva upp till det.

Kvinnan är över 50 år. Hon lever ensam i ett stort hus på norra sidan av Stockholm. Hon är från ett annat land (öst) och kom hit under kriget. Från "att i princip inte ha någonting har hon idag i princip ingenting". Ja, det lät konstigt, men det är precis så hon beskriver sitt liv. I huset hon bor i har det en gång varit fullt av liv och rörelse. Hennes familj, de som arbetade åt familjen. Hon arbetade en gång i tiden själv i samma hus. Sen gifte hon sig med sonen i huset och på den vägen är det.

Idag mötte hon mig redan vid grinden. Hon hade en sommarklänning och en tunn grön rock. Hennes trädgårdsrock. Hon kramade mig och vi tog en promenad i den väldiga trädgården. Hon visade att hon fyllt på i fågelbadet och de nyplanterade blommorna kantade de många och långa grusgångarna. Jag har inte sett det uppifrån, men hon har berättat att grusgångarna har formen av det stadsvapen som hennes barndomsstad hade.

Efter att ha uppdaterat sig om min hälsa och livsglädje satte vi oss på den breda verandan och hon hällde upp svart kaffe åt mig och gjorde en gest mot det generösa kakfatet i tre våningar. Jag nöp min favorit. En chokladbiskvi. Alla kaksorterna utom en hade konditoriets sigill.

Hon berättade en historia om när hon reste tillbaka till sitt hemland. Jag försökte minnas om jag hört henne berätta den förr, men hon har hittills lyckats med att aldrig upprepa sig och det slog mig att hon nog berättade i kronologisk ordning. Berättelsen var som tidigare väldigt intressant och jag avbröt henne ett par gånger med frågor för att jag verkligen ville veta.

Den här kvinnan har en speciell önskan. Hon berättade det för mig den andra gången vi sågs. Den första gången var mer som en slags "anställningsintervju" och jag minns att jag åkte därifrån med känslan av att hon hade fått mig att berätta betydligt mer än jag brukar göra om mig själv. Den andra gången vi sågs berättade hon om sin önskan och jag uppfyllde den. För mig var det inget konstigt då och det är det absolut inte idag, men om någon skulle be mig som samma sak skulle jag troligtvis ha höjt på ögonbrynen och kanske t o m tackat för mig.

Även den här gången fick jag ge henne det hon önskade. Vi gick in genom en salong och ut mot den ena flygeln av huset. Därinne i ett stort vitt rum stod stolen och stafflit. Hon gick in bakom en sån där mobil vägg som jag inte vet vad de heter och när hon kom ut var hon helt naken.

"-Vad ska jag ta för attribut idag, vännen?"

Hon valde en stor röd hatt med stora fjädrar. Jag gick fram och vinklade ned hatten något och tog sedan plats bakom stafflit.

Där lämnar jag den här berättelsen. Du förstår vad kvinnan önskade och du förstår att jag uppfyllde hennes önskan. Varför hon finner tillfredställelse att bli avmålad naken med ett attribut vet inte ens jag, men jag vet att hon sitter där helt stilla och jag vet att jag blivit bättre och bättre på att porträttera henne. Hon tittar alltid på tavlan och skrattar. Sen kramar hon om mig och idag sa hon:

"-Kanske att jag skulle ha tagit skorna istället?"

Tack Mimmi som förde oss samman.

Kram TB