När minibaren blev baren

"- Men om vi går ner till baren och upp igen?"

Hennes leende. Det hade funnits där hela kvällen. Så vackert och svårt att motstå. Omöjligt att inte le tillbaka.

Vi hade hamnat i en diskussion. Ingen hetsig sådan. Rolig, men också en diskussion om principer. Mina principer. Att tantramassage är ett totalt fokus på hennes njutning. Jag som ofta har svar på tal kände hur jag hamnat i en retorisk återvändsgränd samtidigt som min egen lust skiftade färg där jag låg med henne tätt inpå.

Med en metafor väcktes ett hopp om att ändå vinna diskussionen och med en enda mening både ge en fullgod förklaring och ett nej. Jag formulerade meningen i huvudet och sen sa jag: "- OM vi träffats i hotellbaren som vanliga människor, då är jag övertygad om att vi haft sex".

"- Men om vi går ner till baren och upp igen?"

Kvällen startade lite tidigare än tänkt. Jag hade gjort iordning hotellrummet, men väntade inte henne förrän en dryg halvtimme senare. Plötsligt stod hon där i hotelfoajén. Jag kände igen henne direkt - på leendet, tappade fattningen och återvann den någon tiondel senare. En kram. Med höga klackar var hon nästan ett huvud längre.

I hissen upp kände jag mig nästan blyg. Brukar inte känna så. Det kändes bättre så fort vi kom in i mitt rymliga hotellrum. Sen vin och så redde vi ut den fråga som vi hittills blivit vårt samtalsämne, den frågan som i brist på andra nu äntligen skulle få sitt svar. Sina svar. Frågan om yrke. Jag hade haft en tanke, en gissning som direkt fick ett nej och vidare gissningar var lika fel ute. Hon klarade förvisso inte heller att gissa mitt yrke, men det var ju hennes yrke som var den verkliga utmaningen. Så berättade hon. Jag förstummades och sen blev vårt samtal ett "låt oss lära känna varandra samtal".

Men det var inte bara jag som frågade. Hon frågade. Jag berättade. Jag berättade mer än jag vanligtvis gör. Det var hennes sätt att ställa frågor, att resonera kring svaren och så det där leendet. Leendet som kanske vuxit fram ur hennes kamp mot motgångar, svek och ansvar. Ett leende som kanske blivit det viktigaste vapnet mot att sugas ned i hopplöshetens ravin. Att inte orka ta tag, orka tro. Ett leende som attraherade.

Fortsättning följer.

Nu ska jag ut i den friska minusgradiga luften.